fredag 15 maj 2015

I will survive!

Kommer ni ihåg den här gamla bloggen? Det är det knappt att jag gör ens. Ett vagt minne av en fröken Bovary fladdrar ibland till i mitt dåliga samvete och jag tänker hastigt att jag borde ta tag i här igen. Och nu tänker jag det. Både det här och gamla Skräcködlan som ligger och stinker rök bakom en hög med förkolnade böcker.
Men jag gör det enkelt och börjar med filmvisning. På Youtube hittade jag nämligen det här fantastiska och nu drömmer jag om att engagera mina kollegor i dans- och musikbranschen också!

torsdag 11 juli 2013

De skandalösa av Simona Ahrnstedt

Det här Booked, ni vet är en himla fiffig grej. Man anmäler sitt intresse för att läsa en bok och skriva lite om den och så får man den hemskickad alldeles gratis. Om man är snabb och har tur, vill säga. Den här gången var jag det.
Simona Ahrnstedt lockade mig med starka kvinnor, barock och erotik. Jag är inte den som säger nej till barock och erotik. Starka kvinnor kan jag väl låta slinka med också.
Vällustig till sinnet slog jag mig således ner på balkongen med ett glas rosé med sprite i, vilket jag försöker dricka varje dag när det är sommar.  
Men ack. Jag skulle ha tackat nej till den här boken.
Jag försökte gilla. Jag gjorde verkligen det. Jag försökte tjusas av vackra slott och stiliga grevar med faiblesse för bondage. Men det gick inte. Jag blev avtänd av allt trams och lättviktighet.
Sexscenerna var visserligen ganska heta och jag hade gått igång på dem om de inte påmint för mycket om 50 shades, det här med en oskuldsfull, blyg och lättchockerad tjej som inte kan låta bli att falla för den här skandalomsusade greven/kostymklädde miljonären för att sedan tämja dem. Suck!
Och den här starka kvinnan gjorde mig bara arg. Vilken stark kvinna på 26 ber en stilig greve om råd att få en man att falla? En kvinna som redan haft ett förhållande med sagde man? Jag köper det inte. Hade hon verkligen varit den nucka den stiliga greven tror henne vara så ok då. Men nej. Jag blev irriterad. Och sedan väldigt uttråkad. Det enda jag gillar är omslaget.
Och det känns otacksamt nu när jag fått boken gratis och allt. Förlåt Fru Booked. Men jag försökte.
Jag borde ha läst om Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde i stället. Eller kanske druckit flera glas rosé?

torsdag 6 september 2012

Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg

För massor av år sedan läste och älskade jag Lotta Lundbergs Skynda, kom och se. Den bygger löst på verkliga händelser och berättar om en samling individer som på trettiotalet ställdes ut, beskådades och gjordes narr av. Kortväxta människor som visades upp som roliga dockor på Gröna lund. Svarta människor som visades upp som vildar. Man ville underhållas, förfasas och förfäras men det fanns också ett vetenskapligt intresse bakom. Rasbiologin var på allas tunga.
Mattias Hagbergs roman handlar om Stor-Stina, en kvinna som föddes i Lappland 1819 och gjorde sig känd i Europa som Jättekvinnan. Hon har funnits på riktigt och jag googlar mig fram till att hon mätte 210 cm. Det är onekligen ganska långt. (Jag får också veta att det har skrivits en roman om henne tidigare, Långa Lappflickan av Åke Lundgren 1981.)

Hagberg har skrivit en mörk roman, mycket svartare än Lundbergs. Men så är det också döden som för ordet. Och i första rummet finns Stor-Stinas döda kropp. Vi möter henne på dödsbädden redan i första stycket. Det är en väldigt kroppslig död med ruttnande kött och illaluktande kroppsvätskor. Och en väldigt kroppslig bok. Stundtals väldigt äcklig.
Precis som Skynda, kom och se är Rekviem för en vanskapt en roman om det abnorma, det monstruösa. Och människans försök att bemästra och förstå det. Vanskapta kroppar studerades, obducerades och dissekerades. Det här är ingen roman att äta till.
På 1800-talet ansåg man inte att vanskapta människor hade en själ. De kunde inte komma till himlen och de jordfästes inte i vigd jord. På 1900-talet kunde de fortfarande säljas till freakshows och förnedras och utnyttjas och det är så otäckt och inte alls länge sen egentligen. Idag har vi reality tv. Just saying.
Ikväll tänker jag se filmen Svart Venus om Sarah Baartman som visades upp på samma varietéer som Stor-Stina.

torsdag 9 augusti 2012

Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi

Det är himla bra med lång restid till jobbet ibland. Men härom dagen lyckades jag lämna lägenheten utan vare sig bok eller hörlurar. Inte alls himla bra.
Vad som helst är bättre än Metro, tänkte jag och i vild panik kastade jag mig in på Pocket shop och slet åt mig en intagande rosa bok sekunderna innan pendeltåget avgick. Så sjönk jag ner på mitt säte (och skam sägandes lade upp fötterna på sätet framför) och började läsa.
Först gjorde boken mig arg. Hela den här myten om mödomshinnan som min kompis och jag upprört diskuterat precis dagarna innan fyllde sidorna. Varför, varför tror annars så upplysta människor fortfarande att det är något som måste spräckas och som kan återställas med operation?
Fiona i den här rosa boken bestämmer sig för att ta sin egen oskuld. Hon går metodiskt tillväga och införskaffar glid- och bedövningsmedel och en dildo. Men det kommer inget blod. Hon känner sig snuvad på mödomshinnan och kontaktar en på området verksam kirurg. Han livnär sig  på att återställa kvinnors mödomshinnor. (Som alltså inte finns. Jag blir arg igen nu märker jag.)
 Han är också Fionas barndomskamrat som hon inte träffat sen han blev satt på ungsomsanstalt för en olycksalig eldincident på high school. Och nu kan jag inte vara arg längre för den här karln är den mest förtjusande psykopat jag träffat sen Dexter. Sean är snygg, cool och har en underbar jargong. Plus att han är helt störd. Klart jag faller.
Jag hetsläste boken hela vägen till jobbet, på lunchen och på väg hem och sen var den slut. Där har Dexter fördelen i att vara i flera, flera säsonger men blir aldrig så här rolig. För det här är en oslagbar romantisk komedi, om än något svart och morbid. Sean och Fiona är det par jag hoppades att Dexter och Lumen kunde bli om deras manusförfattare var på bättre humör. För likheterna är många; Fiona undanröjer folk för att klara sig ur knipor eller för att hämnas oförrätter, Sean för att han älskar det och inte kan låta bli.
Jag föll ohejdat för Sean men Fiona tycker jag faktiskt inte om. Och det är bra. Hon är verkligen motsatsen till gulliga, väna Hello Kitty, katten utan klor och tänder. Jag gillar Fionas kliniska och distanserade sätt. Hon är cool. Och väldigt obehaglig. Förutom den här vanföreställningen om sin mödomshinna är hon en sann förebild.

tisdag 31 juli 2012

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Det första dokumenterade svenska aidsoffret dog 1983. 1983 var jag åtta år och bodde i Borgholm. Jag hörde aldrig talas om sjukdomen. Men bara några år senare var den överallt. Fast ändå inte. Aids var någonting det skrevs om i kvällstidningarna och som lät otäckt men på samma sätt som svälten i Etiopien. Det angick liksom inte. Men jag minns hysterin. Klara som inte vågade köpa frukt på Konsum för den kunde vara smittad. Man undrade om myggor kunde bära sjukdomen. Men jag var rädd på samma sätt som för krig. Abstrakt.
Men ju äldre jag blev desto större plats fick min rädsla. Att få aids och dö var den största skräcken. Sex utan kondom orsakade månader av vånda.
Sjukdomen närmade sig till slut även Borgholm. En kille i parallellklassen fick smittat blod under en transfusion och dog några år senare.
Jag minns hur jag bearbetade min rädsla med att skriva. Långa, dramatiska dikter om unga, vackra flickor som dog.
Så gick åren. Aids glömdes bort. Liksom svälten i Etiopien. Idag tänker jag aldrig på det. Sex är inte farligt längre. Förutom för mitt ömtåliga hjärta.
Jag vet att människor fortfarande dör. Människor i länder utan bromsmediciner. Men här är vi safe. Tänker vi.
Därför slog den här romanen omkull mig. Jonas Gardell berättar om hur det var. Bakom löpsedlarna. På riktigt. Jag läser om en tid jag var för liten för att förstå. För liten och för naiv. Men här möter jag den. Stockholm 1982 möts två unga män och förälskar sig i varandra. Mitt under en tid av bastuklubbar och snabba, anonyma möten i parker. Jag läser med fascination om detta sökande efter kärlek, efter rätten att få vara den man är. Och hur allt slås sönder av smittan och skräcken och framför allt skammen. Minns ni den? Det var aldrig synd om aidssjuka människor på åttio-talet. Den allmänt rådande inställningen var att de fick skylla sig själva. För att de var bögar. För att de var slampiga. Jag tror att det var den skammen som skrämde mig mest. Hur man skulle bli bespottad, avskydd och föraktad för att sedan dö i ensamhet.
Jonas Gardell har gått igenom varenda artikel som publicerades i Sverige under den här tiden och boken är lika mycket dokument som roman. Så har var det, säger han. Så här blev vi behandlade.
I senaste numret av Vi läser finns en intervju med Jonas Gardell. Han berättar att han velat skriva den här boken i 25 år men först nu fått tillräcklig distans till det. Jag tycker nog inte att distans är det som som genomsyrar boken. Snarare sorg och en hudlöshet som gör den himla, himla vacker.
Nästan fem tusen människor i Sverige har fått aids under de här åren som gått. Det har skrivits säkert lika många romaner men sjukdomen skildras inte. Det är märkligt. För det är viktigt att inte glömma.
Vi får inte glömma hatet, fördomarna och aidsskräcken. Vi får inte glömma hur ont det gör att se den man älskar tyna bort och dö. Och vi borde inte glömma bort att sex kan göra oss illa mer än på ett känslomässigt plan.

torsdag 19 juli 2012

Jellicoe road av Melina Marchetta

Jag skall säga det rakt ut. Jag gillade inte Jellicoe road. Denna tokhyllade, överhypade bok som alla, alla i hela (blogg-)världen älskar.
Jag fattar inte. Det här med att den skall vara så svår att förstå i början och att man inte hänger med och sen den fantastiska glädjen när man gör det. Hur smart den är, så invecklad och skickligt konstruerad. Och spännande!
Alltså, nej.
I början står det med en gång klart att den ena berättelsen har med den andra att göra och på vilket sätt. Sen följer tre hundra sega sidor där huvudpersonen också skall fatta.
Ganska långtråkigt, om ni frågar mig. Och faktiskt ganska oengagerade också.
Så. Nu har jag sagt det.
Jag gillade omslaget däremot. Det är fantastiskt snyggt.


lördag 7 april 2012

Kompensation

Efter romantik och blommor och alldeles för vackra uteliggare behövde jag huldror, varulvar och porr för att återhämta mig.
Åh, vad jag har varit skeptisk till Lina Neidestams bilder. Jag har inte förstått dem alls förut utan kallat dem grova. Men kanske är det just grovheten som funkar så bra här. Fula maror och sträva trädstammar behöver inte alls vara estetiskt tilltalande. Tvärtom. Det blir bara ännu porrigare med det fula.
Bra läsning! Precis vad jag behövde. Jag fick inte ont i magen alls. Men kanske behöver jag lägga mig och vila en liten stund ändå.