Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Det första dokumenterade svenska aidsoffret dog 1983. 1983 var jag åtta år och bodde i Borgholm. Jag hörde aldrig talas om sjukdomen. Men bara några år senare var den överallt. Fast ändå inte. Aids var någonting det skrevs om i kvällstidningarna och som lät otäckt men på samma sätt som svälten i Etiopien. Det angick liksom inte. Men jag minns hysterin. Klara som inte vågade köpa frukt på Konsum för den kunde vara smittad. Man undrade om myggor kunde bära sjukdomen. Men jag var rädd på samma sätt som för krig. Abstrakt.
Men ju äldre jag blev desto större plats fick min rädsla. Att få aids och dö var den största skräcken. Sex utan kondom orsakade månader av vånda.
Sjukdomen närmade sig till slut även Borgholm. En kille i parallellklassen fick smittat blod under en transfusion och dog några år senare.
Jag minns hur jag bearbetade min rädsla med att skriva. Långa, dramatiska dikter om unga, vackra flickor som dog.
Så gick åren. Aids glömdes bort. Liksom svälten i Etiopien. Idag tänker jag aldrig på det. Sex är inte farligt längre. Förutom för mitt ömtåliga hjärta.
Jag vet att människor fortfarande dör. Människor i länder utan bromsmediciner. Men här är vi safe. Tänker vi.
Därför slog den här romanen omkull mig. Jonas Gardell berättar om hur det var. Bakom löpsedlarna. På riktigt. Jag läser om en tid jag var för liten för att förstå. För liten och för naiv. Men här möter jag den. Stockholm 1982 möts två unga män och förälskar sig i varandra. Mitt under en tid av bastuklubbar och snabba, anonyma möten i parker. Jag läser med fascination om detta sökande efter kärlek, efter rätten att få vara den man är. Och hur allt slås sönder av smittan och skräcken och framför allt skammen. Minns ni den? Det var aldrig synd om aidssjuka människor på åttio-talet. Den allmänt rådande inställningen var att de fick skylla sig själva. För att de var bögar. För att de var slampiga. Jag tror att det var den skammen som skrämde mig mest. Hur man skulle bli bespottad, avskydd och föraktad för att sedan dö i ensamhet.
Jonas Gardell har gått igenom varenda artikel som publicerades i Sverige under den här tiden och boken är lika mycket dokument som roman. Så har var det, säger han. Så här blev vi behandlade.
I senaste numret av Vi läser finns en intervju med Jonas Gardell. Han berättar att han velat skriva den här boken i 25 år men först nu fått tillräcklig distans till det. Jag tycker nog inte att distans är det som som genomsyrar boken. Snarare sorg och en hudlöshet som gör den himla, himla vacker.
Nästan fem tusen människor i Sverige har fått aids under de här åren som gått. Det har skrivits säkert lika många romaner men sjukdomen skildras inte. Det är märkligt. För det är viktigt att inte glömma.
Vi får inte glömma hatet, fördomarna och aidsskräcken. Vi får inte glömma hur ont det gör att se den man älskar tyna bort och dö. Och vi borde inte glömma bort att sex kan göra oss illa mer än på ett känslomässigt plan.