Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg

För massor av år sedan läste och älskade jag Lotta Lundbergs Skynda, kom och se. Den bygger löst på verkliga händelser och berättar om en samling individer som på trettiotalet ställdes ut, beskådades och gjordes narr av. Kortväxta människor som visades upp som roliga dockor på Gröna lund. Svarta människor som visades upp som vildar. Man ville underhållas, förfasas och förfäras men det fanns också ett vetenskapligt intresse bakom. Rasbiologin var på allas tunga.
Mattias Hagbergs roman handlar om Stor-Stina, en kvinna som föddes i Lappland 1819 och gjorde sig känd i Europa som Jättekvinnan. Hon har funnits på riktigt och jag googlar mig fram till att hon mätte 210 cm. Det är onekligen ganska långt. (Jag får också veta att det har skrivits en roman om henne tidigare, Långa Lappflickan av Åke Lundgren 1981.)

Hagberg har skrivit en mörk roman, mycket svartare än Lundbergs. Men så är det också döden som för ordet. Och i första rummet finns Stor-Stinas döda kropp. Vi möter henne på dödsbädden redan i första stycket. Det är en väldigt kroppslig död med ruttnande kött och illaluktande kroppsvätskor. Och en väldigt kroppslig bok. Stundtals väldigt äcklig.
Precis som Skynda, kom och se är Rekviem för en vanskapt en roman om det abnorma, det monstruösa. Och människans försök att bemästra och förstå det. Vanskapta kroppar studerades, obducerades och dissekerades. Det här är ingen roman att äta till.
På 1800-talet ansåg man inte att vanskapta människor hade en själ. De kunde inte komma till himlen och de jordfästes inte i vigd jord. På 1900-talet kunde de fortfarande säljas till freakshows och förnedras och utnyttjas och det är så otäckt och inte alls länge sen egentligen. Idag har vi reality tv. Just saying.
Ikväll tänker jag se filmen Svart Venus om Sarah Baartman som visades upp på samma varietéer som Stor-Stina.