Little Bee av Chris Cleave

Baksidestexten utlovade en varm berättelse om medmänsklighet, kärlek och civilkurage. Skeptisk började jag läsa och bestämde mig för att kompensera mig med något i stil med tentakelporr efteråt. Jag väntade mig kort sagt en sötsliskig historia som hämtad ur Amelia.
Men när jag hade slagit igen boken var tentakler det sista jag ville tänka på. Tvärtom behövde jag fluffiga enhörningsbäbisar och nygifta prinsessor för fy fan vilken bok! Jag har inte riktigt återhämtat mig än.
Det brittiska medelklassparet, Sarah och Andrew åker på semester till Nigeria för att försöka rädda sitt havererade äktenskap. På stranden möter de flickan Little Bee och hennes storasyster som jagas av de onda män som skövlat deras by och nu vill avsluta jobbet. Sarah och Andrew får chansen att rädda flickornas liv om de hugger av sig varsitt finger. Sarah vågar, Andrew gör det inte. Little Bee får leva men inte hennes syster. Att sedan försöka leva med sin skam och sin feghet tar knäcken både på Andrew och äktenskapet.
Little Bee lyckas ta sig till Storbritannien, sitter instängd på en flyktingförläggning i två år och kämpar med sin skräck, sin ångest och sin rädsla. Hon tänker ut olika sätt att snabbast ta livet av sig på om de onda männen skulle hitta henne.
 När Little Bee plötsligt  knackar på Sarahs dörr samma dag hon skall begrava sin man tvingas de konfrontera sina minnen båda två för att kunna rädda varandra.
Det är så fruktansvärt att läsa detta. Men samtidigt i allt det otäcka, avgrundsdjupa fruktansvärda är det roligt och jag skrattar åt Little Bees träffsäkra analyser av västvärlden. Och jag blir varm och lycklig av Sarah och Little Bees begynnande vänskap. Det är verkligen en varm berättelse om medmänsklighet, kärlek och civilkurage men jag gillade ändå. Kanske till och med därför.