First and last and always!

Förra söndagen när det inte var någon som helst advent hände något annat alldeles speciellt.
Legendariska Sisters of mercy spelade i Stockholm och jag var där och lyssnade. Det låter kanske inte så märkvärdigt tycker du, men för mig var det verkligen det. I nära 25 år har Sisters varit bland mina husgudar. Hösten 1992 satt jag hemma en kväll och kollade på MTV. Man gjorde så, minns ni?  Innan spotify fanns var det så man upptäckte ny musik. Och det var så jag upptäckte Sisters of mercy. Temple of love-mixen med Ofra Haza dundrade in i mitt liv och jag lyssnade på den nonstop sen. På min gymnasieskola ingick Temple of love som ett fast inslag på varje skolfest (korrfäst för invigda) flera år efter att jag och mina kompisar slutat. Det säger en del om den låten.
Jag var nervös veckan innan spelningen. Jag hade hört att sist de spelade i Stockholm  (då var jag på hootchy kootchy istället) hade det varit riktigt dåligt. Jag hade också hört att Andrew rakat av sig sitt svarta, långa hår. Vem är Andrew Eldricht utan sitt hår, liksom? Och de skulle vara äldre så klart. De firar ändå 30 år i år. Jag är lite äldre nu också faktiskt. Inte alls 17 år längre. Så kunde det här bli bra? Ja, ni förstår nervositeten. Iklädd min gothigaste klänning, lite extra kajal och med de bästa av vänner tog jag ett djupt andetag och gick dit.
Och  vi var samma som alltid, Andrew och jag. Han hade en annan frisyr bara. Och jag med. Men annars var det vi. Det är vi. First and last and always! Fortfarande helt jävla dundrande bra!
Jag blev sjutton igen och jag dansade och sjöng mig hes och till och med fnös föraktfullt åt en medelålders man i ljusblå (!) luvtröja. Man har liksom inte ljusblått på sig, tänkte jag. Man har svart. Ingenting annat. Att en dimblå tyllkjol är en av mina favoriter glömde jag lägligt bort. Och att min garderob är ganska så lila. Det är så fantastiskt det här med musik. Vilken tidsresa det ger en. Och total identifikation!
Det här var som drabbade mig 1992: