Det bästa av allt av Rona Jaffe

En stor och tjock och alldeles rosa bok är precis vad man kan önska sig när man ligger hemma i feberstökig säng. Den var på svenska och den var lättläst och himla underhållande. Mycket mer än så krävde jag inte. Och snygg! Jag måste säga att omslaget var vådligt snyggt också. Klänningarna, mina vänner! Klänningarna!
Men sen då? Jag vet inte. Välskriven chick-litt (som jag hatar den genre-beteckningen!) som för sin tid måste ha varit förfärande fräck med sina sexskildringar och till och med antydningar om kvinnors egen lust och onani. (En parentes om onani; mitt rättstavningsprogram gillar inte ordet och rödmarkerar. Min dator, så dömande och puritan. Vem kunde ana?)
Romanen publicerades 1958 då fina flickor höll på sig och ofina flickor försökte. Vi lär känna fyra vuxna flickor som kommer till New York för att söka lyckan, kärleken och sitt uppehälle och det är rörande att dela deras drömmar och se dem grusas. Jag vill tala om för dem att i den riktiga världen utanför femtio-talets flickrumsdrömmar friar inte en man till en efter första gången man har haft sex. Hoppas inte på det och bli så besvikna, vill jag säga.
Jag gillade boken. Jag gillade alla skildringar av skor och hattar och de unga kvinnornas oskuldsfullhet  kombinerat med ett hejdlöst whiskey-drickande. Men jag undrar över hur boken helt plötsligt klassas som en modern klassiker. Vad gör en bok en klassiker? Att den fortfarande kan roa femtio år senare? Eller betyder det bara att vi fortfarande roas av samma saker? Flärd, njutning och lidelse. Det här är svåra frågor för någon som inte ens feberfri har en särskilt skarp hjärna. Man skall hur som helst icke förakta underhållning. Eller klassiker.
I min bokhylla står ett gammalt loppisfynd. Jaffes roman Klassfesten från 1979 med ett fantastiskt omslag som för tankarna till Jacke Collins snarare än Mad men. Endera dan kanske läser jag den med!