Varför Anne på Grönkulla inte har håriga handflator.

På Bokmässan  deltog min vän Sara Ohlsson i ett seminarium med det lockande ämnet Mens, onani och engångsligg. Det var hon,  Jenny Jägerfeldt och Ada Wester som diskuterade varför svensk ungdomslitteratur  så förfärligt sällan skildrar mens och tjejers onani trots att det torde påverka tjejers liv på annars litterärt beskrivna sätt. Sara och Jenny lovade varandra att de från och med nu skulle försöka hitta ett språk för onani och skildra det i kommande böcker. Och mens! Varför har de kvinnliga protagonisterna aldrig mens? Rimligen borde de ha det en gång i månaden och göra dem premenstruella monster emellanåt. Det borde kunna ge riktigt skruvade berättelser som i alla fall jag skulle vilja läsa!
Jag tänkte en del på det där sen. Mens för all del men framförallt på onani. Är det som Sara föreslog; att det saknas ett språk för det? Inte så konstigt, tänker jag. Jag har inte ens ord för mitt könsorgan.

På tåget hem läser jag Jessica Schiefauers ungdomsroman Pojkarna som handlar om tre tonåriga tjejer på gränsen mellan det könlösa barnet och den objektifierade kvinnan. De vill inte passera, de vill fortsätta vara barn och de leker maskerad för att besvärja sig från pojkarnas blickar, pojkarnas närgångna hårdhänthet. De vill inte behöva utstå.
Jag minns detta. Minns den desperata leken för att fortfarande få vara barn. Minns hur jag skrev ett manifest där jag lovade att aldrig bli vuxen, aldrig bli kär eller få mens eller ha sex. Så äckligt tycktes det mig!
Den kväll min mens ändå kom grät jag och sträckläste i något slags protest den barnsligaste boken jag kunde hitta i min lillasysters bokhylla, Nalle Lufs av Gösta Knutsson. Morgonen därpå var jag likväl densamma. Och fortfarande faktiskt. Så jag tror det hjälpte. 
Flickorna i Schiefauers roman tar till än mer drastiska åtgärder än Nalle Lufs. De dricker en nektar från en exotisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Tills de somnar och åter vaknar upp som flickor. I pojkkroppen upplever de en frihet och styrka som de aldrig fått känna som tjejer. De behöver aldrig vara rädda sent om kvällen längre. De andra killarna ser på dem med ointresse och de är fria. Och fria att utforska sina kroppar. Kim är väldigt fascinerad av det hon nattetid har mellan benen. Det som så självklart kallas kuk. Hur den känns när hon rör vid den, hur den växer och blir hård. Kim njuter av sitt nya könsorgan och det är den mest explicita onaniscen jag någonsin läst (utanför ren pornografisk text) och det är en flicka som gör det. En flicka i en pojkes kropp.  Ironiskt och så symtomatiskt.
Kom igen Sara!